Vibe for Philo

Efter att vi varit kulturella gick vi till Temple Bar och drack en Guinness. Jag tror att William Temple ägde området och grundade där det område som idag är Temple bar, ett område med gamla anrika pubar.

Anders har precis läst att de har 180 olika whiskey sorter att välja på. Lite lätt förvirrad

Vilar hela min kropp efter mycket gående.

Vi skulle hämta biljetterna till Vibe for Philo på Box office som låg precis bakom Vicar st. Box office bestod i en liten smal dörr och en lucka. Var vi tillbaka på 1800 talet? Mycket konstigt. Det fanns två olika box office, man skulle gå till den som hade sålt biljetterna. Den andra låg ca 20 meter ifrån och var lika konstig. Det som utmärkte de som stod i kön var att alla var i ca 50 års åldern mest men och med läsglasögon. Tom de som dressat upp sig med skinkläder fick upp brillorna för att kunna läsa på biljetterna.

Vicar st är en liten ruffig lokal med balkonger på sidorna och där bak. Balkongen mitt emot scenen var reserverad så vi satte oss på sidan.

Detta är mina favoriter Phil and Matt. Phil var helt otrolig på gittaren. Matt såg nästan ut som Phil Lynott - likadant hår och mustach.

Mannen som har organiserat alla 25 vibes for Phil  - Smith en sann och hängiven Phil Lynott vän.

Phil Lynotts mamma var också där. Philomena är nu 80 år. Hon såg pigg ut då hon kom ut på scenen och sjöng Whiskey in the jar. Hon höll senare ett tal till Phils ära.

Brian Robertssons Band kom upp på scen som sista band för kvällen. Oturligt nog valde de att spela en låt från deras senaste skiva. Publiken blev helt galen och kastade muggar med öl upp på scenen. När låten var slut buade publiken ut dem. Detta var på gränsen till upplopp. Vakterna grep en 3-4 fans som var våldsamma. Efter ett tag spelade de en Lizzylåt vilken gjorde att publiken lugnade sig. Därefter spelade de ytterligare en egen låt och det var missnöjet igång igen. Brian med band gick av och på scen några gånger för att till sist avsluta kvällen med några Lizzy låtar. Detta var obehagligt men eftersom vi satt på läktaren kändes det aldrig som vi var i fara. Vi gick hem till hotellet igen och kröp ner mellan lakanen ca 3.

Många kramar

Sussi och Anders